Politikerna i de flesta av landstingen och regionerna har under år förespråkat decentraliserade läkemedelskostnader. I många fall är det bra, därför att vi vet att överförskrivningen är stor i landet, inte minst här på västkusten. Det märks inte minst om man kollar på det stora antalet mediciner som står och går ut ur datum hemma hos medborgarna. Man märker det också på andelen mediciner som lämnas in till miljöstationerna, och då räknar man ändå med att det finns ett stort mörkertal som slängs i soppåsar mm.

Samtidigt blir man varse om dilemmat i det decentraliserade ansvaret, när historian om Kalle Dejemyr spelas upp i media. En 20- årig kille med dödlig sjukdom, vars medicin är så dyr att sjukhuset beslutar dra in den, trots bevisade effekter.

När det gäller extrema fall finns i dag ett kommunalförbund mellan vissa av de större landstingen/regionerna. Hittills har samverkan rört sig om en protonstrålningsanläggning för vissa mycket specifika former av cancer, som bl a Västra Götalandsregionen är delaktig i. En anläggning som ligger i Uppsala, och som är så unik, att anläggningen hittills är unik i Norden. Kanske bör regioner och landsting även samverka när det gäller behandlingar för såpass udda diagnoser, att behandlingskostnaden årligen ligger på omkring 10 miljoner kronor.

Någonstans dyker tanken upp: - Vi kan inte med gott samvete lägga mångmiljonbelopp till forskning varje år, utan att ha råd att tillämpa de metoder och mediciner som forskats fram. Därför måste landsting och regioner ta ett samlat ansvar för att lösa sådana här speciella situationer.

I dag har jag varit sjuk. Har legat och dåsat hela eftermiddagen, sovit sedan niotiden i kväll. Så vaknar man spikrak, mitt i natten, loggar in på Gittan för att läsa mailen, och vem är där och ivrig att chatta, om inte Johan. Härligt att mitt parti har jouröppet om natten :-)