Ujujuj, vad många kommentarer det är kring kärnkraft på Heitis blogg just nu. Många av dem kommer från den unge och ständigt talföre kärnkraftsentusiasten (och säkerligen mycket påläste) Johan Simu. Så vadan min rubrik, kan ju vän av ordning ställa sig?

Anledningen till min rubrik kommer sig av den tystnad som råder bland de politiker som förespråkar fortsatt uranbaserad energiproduktion. För frånsett ett och annat folkpartistiskt pressmeddelande råder det en gruvlig tysthet - vill man kväsa debatten?

Genom att tiga, och bara låta branschfolk ta debatten, tvingas vi politiker på avvecklarsidan hela tiden föra diskussionen på bortaplan.

Som fackperson slipper ju Johan ta ansvar för helheten, att lyfta in frågan i ett större sammanhang.

Den politiska debatten om kärnkraftens vara eller inte vara bör föras mellan dem som är beredda att politisera frågan, medan den tekniska debatten bör föras mellan de som har ett tekniskt specialintresse. Och medan den som politiserar frågan måste ta hänsyn till helheten, nischar sig den som resonerar tekniskt in på en begränsad del.

Låt mig exemplifiera vad jag menar, med att jämföra med hälso- och sjukvården:

Låt oss säga att det i landstinget finns två partier, (a) och (b). En rapport visar på att de multisjuka äldres behov av närvård innebär att landstinget måste prioritera kring vad de vill satsa på.

Mitt under partiernas gemensamma överläggningar, presenteras ett reportage från en tidning, en artikel om landstingets handsvettsoperationer. Landstinget har i många år legat i bräschen, men de sista åren har inga nyinvesteringar gjorts, och sjukhusordföranden uppmanar politikerna att bestämma sig för hur de vill ha det: - Ska ni utveckla eller avveckla?

De båda partierna bestämmer sig för att sätta in sig i frågan. Man för först en dialog bland dem som gått igenom behandlingarna, och möts av divergerande åsikter och uppgifter. Vissa är nöjda med ingreppen, medan andra tycker sig fått en försämring av känslen.

Sedan är det dags att möta företrädare för professionen. Chefen för handkirurgin erkänner att, jo, vi hade en del initiala problem, men vi ser att nästa generations operationsinstrument är betydligt mer säkra och minskar riskerna för känselbortfall. Samtidigt sitter där en sjuksköterska vid bordet, som skakar på huvudet och säger att jag minsann hört från en kompis på en klinik i Olso, som använder den nya tekniken, att riskerna egentligen är oförändrade. Visserligen är effekterna av operationerna större, men samtidigt kvarstår problemet med känselbortfall.

Efter sjuksköterskans inlägg springer handkirurg- chefen till kontoret, och återkommer strax med dokument från forskare på ett institut i USA som visar på att de nya instrumenten är betydligt säkrare än de gamla, vilket föranleder sjuksköterskan att skriva upp länken till en sida på internet, där missnöjda patienter och oroliga anhöriga från kliniken i Oslo beskriver de skador och symptom som de upplevt med behandlingen.

Politikerna återvänder hem till sina partier, sätter sig i varsitt rum, och gör en värdering utifrån den fakta, de åsikter, uppmaningar och tyckanden som inkommit. Så blir det då slutligen dags för det styreslemöte som ska avgöra frågan kring handsvettsoperationerna:

Företrädaren för parti (a) meddelar: -Javisst, vi ska inte bara bevara handsvettsoperationerna, vi måste också också satsa på handsvettsforskning och nyinvesteringar för att göra operationerna säkrare i framtiden.

Företrädaren för parti (b) drar i stället slutsatsen: -Nej, riskerna är för stora, och de potentiella samhällsvinsterna för små, för att vi ska prioritera någon fortsatt satsning på att operara handsvett i framtiden. Vi tror att befolkningen i stort får bättre valuta för sina skattemedel om vi lägger de pengarna på ett flertal mindre åtgärder i närvården i stället.

Jag hoppas att ovanstående exempel något sånnär visar på svårigheten för en befolkningsföreträdare och en branschföreträdare att föra en seriös debatt. Man talar nämligen inte samma språk, har inte samma funktion eller uppdrag. För oavsett om två motståndare spelar på varsin planhalva, så gäller det att de befinner sig på samma arena. Därför är det så trist, att de politiker som delar Simus åsikter, inte ger sig in i debatten...

En kortvarig lycka i vintermörkret. I dag när jag kom hem från Göteborg möttes jag av ett tunt, men ändå vitt snötäcke, och flingorna föll mjukt mot min tämligen nyklippta kalufs. I morgon lär det regna igen, men för ett ögonblick tar jag mig tid att njuta åt en vit vinter, och sänder en tanke till alla de eldsjälar som dagligen ägnar sig åt att kämpa för ett långsiktigt hållbart samhälle, inte minst för att också våra kommande generationer ska få glädjas åt ett härligt snöfall...

Även som oppositionspolitiker måste man ibland kosta på sig att ge beröm till majoriteten, och i Västra Götalandsregionen känns det som att de styrande partierna (s), (c) och (fp) börjat år 2008 lovande. Flera för regionen viktiga frågor är nu föremål för breda partiövergripande och blocköverskridande överläggningar i regionen, något som jag, tillhörande ett oppositionsparti, naturligtvis känner uppskattning kring.

Bland annat har förts dialoger kring frågor som resepolicy, utveckling av regionens styrmodeller (beställar- utförarsystemet) samt för att utveckla primärvården. Hittills har majoritetsföreträdarna (där socialdemokraterna Roland Andersson och Karin Engdahl samt folkpartisten Jonas Andersson varit de drivande), varit lyhörda för oss övriga partiers frågor och synpunkter, och faktiskt visat uppenbara intressen för att få till stånd så breda och hållbara lösningar som möjligt.

Att majoriteten nu, efter några år som präglats av mer slutenhet i arbetet, öppnar upp för bredare överläggningar, känns skönt. Som oppositionspartier kan man göra ett vägval - antingen går man i hård konfrontation mot allt som de styrande tar sig för, eller också försöker man i konstruktiv anda arbeta för att nå en bred överenskommelse. Personligen tycker jag att Miljöpartiet klarat balansgången mellan polymik och konstruktivitet ganska okej genom åren, men det är naturligtvis främst upp till andra att bedöma. Visst, vi har säkert gjort ett och annat utspel genom åren, som varit kanske lite förhastat och lite för kritiskt till hur (s), (c) och (fp) arbetat, men vi har också alltid varit noga med att visa vårt stöd de gånger vi anser att majoriteten har förtjänat det.

Inledningen av år 2008 känns positiv, rent politiskt. Måhända är majoritetens ökade intresse för att ha med oss oppositionspartier i diskussionerna ett resultatet av att utmaningarna inför framtiden är stora, och behovet av samarbete över blockgränserna mer nödvändiga nu när konjunkturen snart vänder, än när tiderna präglats av stigande intäkter och goda prognoser. Det får vara hur det vill med det - jag tror att det förbättrade klimatet mellan partierna i regionen kommer leda till en positivare utveckling för medborgarna, än om de folkvaldas kraft uteslutande hade gått åt till att käbbla med varandra...