Sveriges Radio rapporterar i dag att den 84- årige presidenten Robert Mugabe nu begär en omräkning av rösterna i presidentvalet. Zimbawe, som en gång var ett av den afrikanska kontinentens mer välmående länder har under de sista 10 - 12 åren blivit ett skräckvälde som hårt prövat sina invånare. En inflation på över 100.000 % per år, med prishöjningar flera gånger om dagen i butikerna, som dessutom allt som oftast gapar tomma. Och med en diktator som en gång i tiden var hela folkets (och många utomståendes) hjälte, men som på 15 år slagit sönder det han under de första 10 åren bidrog till att bygga upp...

Jag minns själv hur Zimbabwe, en gång i tiden, borgade för en bra kvalitét, när jag som 20- åring jobbade som fruktansvarig i en livsmedelsbutik i Sandared. När den Europeiska säsongen av citrusfrukter var definitivt slut, någon gång i april, så började man räkna dagarna till de delikata frukterna från Zimbabwe skulle göra entré i beställningslistorna. Men det är snart 10 år sedan nu, som alla former av import från det landet, upphörde (och därmed försämrades kvalitén över de citrusfrukter som säljs under sommaren, innan Spanska och Marockanska frukter åter är mogna, i slutet av september, avsevärt).

Tyvärr är världssamfundet inte lika intresserade av ett land som producerar apelsiner som för dem som producerar olja, så jag fruktar att oppositionspartiet MDC:s vädjan om internationell hjälp inte kommer besvaras. Och de miljontals människor som drivits på flykt till Zimbabwes grannländer, lär därför få fortsätta leva ett liv i excil och armod ett tag.

Det man får hoppas på är väl att Mugabes tämligen höga ålder snart tar ut sin rätt. För utan sin karismatiske despot till ledare, lär ZANU-PF:s terrorvälde falla ihop som ett korthus...

Ombud till mp:s kongress? 

En röst på Göran Larsson, Marie- Helena Dahlberg och Max Andersson

bäddar för bredd, kvalitét och engagemang i partistyrelsen. 

* * *

Vårdförbundet lägger strejkvarsel för 3.500 medlemmar, enligt SR. Jag instämmer helhjärtat i Vårdförbundets krav om att lägstalönerna ska höjas, och om jag förstått läget rätt, så ska medlarna också ha varit överens om det. Lite besynnerligt då, att parterna inte kunde enas. Dessutom sker strejkvarslet i en för landsting och kommuner besvärlig tid.

Kortfristiga satsningar på vårdgarantin har de senaste åren slagit sönder det förbättrings- och effektiviseringsarbete som tidigare pågick runtom på sjukhusen. Stafettläkare har fått hyras in, långsiktig planering har ryckts sönder. Nu är vi snart tillbaks i kostnadsökningstakter liknande dem som fanns under sent 80- tal, och som nästintill innebar en ekonomisk kollaps för såväl kommuner som landsting under 90- talet. Sedan påverkar ju naturligtvis även Alliansregeringens minskade statsbidrag en hel del. De har minskat ersättningarna för receptläkemedel, de har avslutat satsningar för minskad sjukfrånvaro mm mm, vilket för Västra Götalandsregionen innebär flera hunda miljoner kronor i minskade intäkter. Tack för det, Alliansen :-(

Här i Västra Götalandsregionen, liksom i övriga landstings- och kommunvärlden väntar därför några kärva år framöver, om siffrorna i de kalkyler jag bollar med just nu stämmer. På något vis känns det som att en kommande (mp)- medverkande regering efter 2010, får ta över ett land som råkat ut för synnerligen dåligt ekonomiskt förvaltat regerande.  Ingen kul start för Alternativet till alliansen, vad det verkar...

Så har då Göran Larsson gått ut och meddelat att han kvarstår som kandidat till partistyrelsen, trots att valberedningen tydligen glömde av att föreslå honom. Jag vill framföra ett helhjärtat stöd för Göran, som jag tycker utvecklats genom åren, och i dag är en mycket lämpad person för uppdraget.

Läs hans presentation här...

Som sagt - Göran Larsson till Partistyrelsen - det är målet för den lilla kampanj jag tänker dra igång. Vill i samma andemening plädera för Marie- Helena Dahlberg, som av någon underlig anledning inte blivit föreslagen till omval. Mycket märkligt, i mina ögon...

I dag presenterade så 7 av de 8 partierna i Regionen ett gemensamt positionspapper för Primärvårdens utveckling. Är ni intresserade av detaljerna, klicka här. Kortfattat kan sägas att det känns positivt, även om minerna på fotografiet är sammanbitna.

Från vänster:  Utskottets informationschef Åsa Sundell (stående, som fördelade ordet med den äran), Anette Ternstedt (v), Monica Selin (kd), Per Hasselberg (svg), Göran Larsson (mp), Annelie Stark (s), Jonas Andersson (fp) och Martin Andreasson (m). Saknas gör Cecilia Andersson (c), som var sjuk och fick hänga med på telefon.

Som jag tidigare sagt - någon universallösning för att allt ska fungera friktionsfritt, det finns inte. Men att alla partier (med undantag av Vänstern) bjuder till och vill söka en gemensam lösning, det är ett trendbrott i regionens historia. Det bästa är förstås att primärvården helt plötsligt hamnat till topps på agendan. Det har mig veterligen aldrig skett tidigare, även det ett trendbrott.

Ser framåt med tillförsikt på den fortsatta utvecklingen...

Arbetet med att utveckla regionens primärvård fortskrider, och i media börjar både ryktesvisa spekulationer och en del sakmässig fakta florera. Låt mig börja med att slå hål på myterna om att partierna skulle vara en suverän universallösning på spåren, då skulle det förmodligen varit infört för länge sedan. Men med VG Primärvård, som tjänstemännen döpt arbetet till, är vi förmodligen en bit på väg mot att få patientperspektiv i den nära hälso- och sjukvården.

I ett system där pengen följer med patienten, lär avarter som att man hänvisas gå hem och ringa, när man åkt till vårdcentralen, att försvinna. För sköter sig inte den enskilda vårdcentralen kan patienten välja att ta sin peng och gå till en bättre vårdcentral. Samtidigt ska man inte sticka under stolen med att reformen kommer innebära en hel del svårigheter, och för detta måste finnas en beredskap.

Någonstans tvingas partierna just nu göra en avvägning kring om man tror att dagens system kommer klara morgondagens krav, där minst 80% av patienterna måste mötas inom primärvården, i stället för som i dag, bara omkring 60%. Jag är inte så säker på att det gör det. 

Att få vården att vara tillgänglig närmre den enskilde, så vi får bort köerna på akutavdelningarna och trycken på sjukhusen, det är grunden i arbetet. Och liksom 7 av 8 partier i regionen, så tror jag att det behövs ett system som är anpassat efter morgondagens behov, i stället för att fortsätta lappa och laga på gårdagens system. Arbetet är ännu i sin linda, och många problem lär dyka upp på vägen. Men någonstans sätter jag en tilltro till (S,C,FP)- majoritetens budskap om att processen måste få ta sin tid, att lyhördheten ska vara stor och att reformen ska genomföras med siktet inställt på att långsiktigt öka primärvårdens ansvar.

Jag är, så att säga, försiktigt optimistisk. En trevlig känsla, så här i vårsolens glans...

Miljöpartisterna i Västra Götalandsregionen inledde arbetet med vårt förslag till budget redan i december. I fredags kom den första kalkylsnurran från tjänstemännen, och det är ingen rolig läsning. Det blir alltmer tydligt att alliansregeringens oförmåga att regera leder till problem för landets kommuner och landsting. En skattehöjning är inte otänkbar, för att få medlen att räcka till, annars hotar en ny besparingsvåg.

Dystert för oss Miljöpartister, som räknar med att ingå i majoritet både på riksnivå och i regionen efter nästa val. Det blir några tuffa år framöver...

I dag visade sig äntligen vintern från sin rätta sida när ca 4 decimeter snö damp ner i en virvlande vinterstorm. Underbart, om du frågar mig, även om jag blev ca 3 timmar försenad till jobbet.

Annars har dagen ägnats åt att förbereda morgondagens begivenheter. Dels är det Regionstyrelsemöte, och där har Birgitta, Lise och jag förberett lite olika yrkanden och protokollsanteckningar. Främst en lite annorlunda skrivning gällande regionens årsredovisning. Utan att avslöja för mycket, så kan jag säga att vi vänder på stekarna lite grann...

Sedan damp det plötsligen ner som en klart blixt för vår gruppledare Göran, att vi behövde ett extra telefonmöte om primärvården. Så det blev att kalla samman till ett inte så särskilt välbesökt, men ändå mycket bra möte. Samstämmigheten bland deltagarna var stor, inriktningen på hur vi ska utveckla framtidens primärvård har ett solitt stöd i vår partigrupp, även om det naturligvis finns frågor där man hade önskat att vi kunde få de andra partierna att gå längre. Men även en halv seger är en framgång, och det känns vansinnigt positivt, måste jag säga.

Nåväl. I morgon blir det att slagga i Vänersborg, jag och Göran ska stanna kvar och bereda det fortsatta arbetet. Sen blir det en vända hem på onsdag kväll, innan påskledigheten sätter in...

De senaste veckornas händelser i Tibet gör frågan om Peking- OS aktuell igen. Nej, det här är inte ännu en uppmaning om bojkott av OS, det vinner ingen på, och uppmärksammas nog mest här hemma i Svedala. Men en manifestation vore på sin plats. Så här kommer en uppmaning till de svenka OS- atleterna och den Svenska olympiska kommittén:

Låt det svenska lagets tävlingsdräkter innehålla ett budskap som inte kan missupffattas av regimen i Peking. Låt en bit av ärmen på de tävlandes dräkter reserveras för färger och mönster som är ovanliga för svenska tävlingsdräkter. Färger och mönster som rimmar med Tibet- flaggans färger.

En sådan protest skulle gå igenom tv- skärmen för alla de hundratals miljoner kineser som kommer följa OS via TV. En protest som inte inverkar på era chanser att göra goda resultat, men ändå en protest som skulle väcka uppmärksamhet för det förtryck som präglar Kina än i våra dagar.

Förutom ett blogginlägg har jag sänt ett mejl till SOK:s styrelse och till några duktiga adleter med idén om kläderna. Får jag någon respons, lovar jag återkomma i frågan...