Det var lite av skammens rodnad över justitieminister Beatrice Ask (m), när hon i dagens Aktuellt tvingades försvara förslaget till en ny datalagringslag, trots att kritiken är massiv från de flesta instanser. Försvar för en lag som Ask mycket riktigt påpekade, är följden av att hennes företrädare som justitieminister, Thomas Bodström (s), var ivrig pådrivare för att införa, och som EU nu tvingar medlemsstaterna att genomdriva.

Problemställningen är dock densamma som tidigare: Hur kan det vara okej att man ska registrera samtliga människors privata samtal, mejl och SMS, trots att de inte är föremål för brottsundersökning? Att alla medborgares trafik över telefon och internet registreras och sparas i minst ett år, det är ett brott mot grundläggande rättigheter, och skapar i förlängningen ett samhälle där åsiktsregistrering, liv och leverne kan kartläggas som aldrig förr.

Någonstans måste frågan ställas - hur stora eftergifter i den personliga integriteten ska vi tvingas göra för att fånga de grymmaste brottslingarna? Är värdet av att möjliggöra sådnana ingripanden viktigare än avkallet på frihet för laglydiga människor? Frågar du mig, blir svaret nej. Det är inte värt priset vi alla får betala. Någonstans långt därinne i rodnaden bakom Asks vältaliga svar, känns det som att hon egentligen delar den bedömningen, men väljer att vika ner sig. Trist att hon inte vågar ta strid mot regeringen, mot Bodström (s) och mot EU, om du frågar mig.

Somliga personliga kommentarer som jag fått i min mejlbox den senaste tiden har berömt mig för att jag gått ut med att vi bör slopa utträdeskravet. Tackar för det! För er som läst min blogg genom åren var den positioneringen förmodligen ingen nyhet.

En del mejl har dock haft tendensen av att vara lite väl naiva i sin EU- positivism, till och med för min smak. Kommentarer som att "står vi utanför EU går ekonomin åt fanders, vi blir isolerade" betackar jag mig för. Även utanför EU skulle vi naturligtvis kunna vara med i olika former av samarbete med EU, typ EES- avtalet (därav rubriken, förresten). Fast (som vissa av er andra påpekar), varför vara med men avsäga sig möjligheten att vara med och påverka?

Men som sagt - tack för att de flesta av er skickar så trevliga och positiva mejl!

Vänligen

Tony J

Sjukhusläkarnas egen megafon, tidningen "Sjukhusläkaren" inehåller i senaste numret artiklar som anklagar Region Skåne för Putin- metoder, sett till arbetet med att diskutera en sammanslagning av universitetssjukhusen i Malmö och Lund.

Möjligtvis har en del av läkarna på sjukhusen arbetat för länge i denna hierarkiska organisation, och får med tiden svårt att komma ihåg att de arbetar som utförare i en demokratiskt vald och finansierad organisation. De är utförare, det är politikerna som är satta att företräda befolkningens behov. Men när politikerna, i syfte att tillvarata befolkningens behov, börjar ifrågasätta den hierarkiska organisationen så blir megafonen, "Sjukhusläkaren" bara plump i sin kritik.

Region Skåne måste naturligtvis, som alla andra landsting och regioner, se till att få så stor andel av befolkningens behov som möjligt tillgodosedda, för de pengar som befolkningen via skattsedeln är villiga att betala. Processen för att nå dit har varit att låta primärvården få ett utökat ansvar, eftersom det är primärvården som har hand om första linjens sjukvård. Och det är i många fall inom primärvården det brister i dag. Därför måste vi satsa på den, både i Skåne, i Västra Götaland och på de flesta övriga håll.

Till tidningen Sjukhusläkaren vill jag framföra - det är inte rimligt att ha två fullvärdiga universitetssjukhus på knappt två mils avstånd. Det är resursslöseri med folks skattepengar, det är möjligtvis en patientfokuserad verksamhet, men det är absolut ingen verksamhet uppbyggd med patientperspektiv.

Tiden är förbi då god sjukvård hör samman med hur flotta sjukhusbyggnader som finns där. Den bästa sjukvården, för dem som är svårt sjuka, är den som kan göras så nära hemmet som möjligt, och i dag utförs ingrepp i hemmet, som för bara några tiotal år sedan utfördes på stora akutsjukhus. Med den utvecklingen måste devisen bli - mer hembesök i stället för att krama sjukhusbyggnader.

En dag hoppas jag att även sjukhusläkare finner fördelar med ökad tid för patienter, ökad möjlighet att verka så nära den sjuke som möjligt, och därigenom bidra med en positiv anda i förändringsarbetet. Möjligtvis är det en generationsfråga. Läkarutbildningen i Linköping inger hopp för framtiden...

Ska det hållas en medlemsomröstning eller inte om huruvida (mp) ska stryka kravet på utträde ur EU eller inte? Kring detta råder nu en febril debatt inom Miljöpartiet.

Här följer en uppmaning från undertecknad till partiets kongressombud:

***************************'

En medlemsomröstning om utträdeskravet bör genomföras snarast efter kongressen, förutsatt att det organet godkänner intentionen med en medlemsomröstning. Påbörja den redan i sommar, och räkna rösterna i slutet av augusti.

Varför tycker jag då detta? Anledningarna är flera:

1. Det ökar engagemanget inför EP- valet

Oavsett inställning, så kommer en medlemsomröstning öka engagemanget inför EP- valet. I dag kan jag namnge kanske fem medlemmar som känner sig motiverade i västsverige (om man bortser från ev kandidater) att lägga tid och kraft på valrörelsen till EU- parlamentet. Om vi genom omröstningen bidrar till att sätta EU- frågan på agendan i partiet, så är jag övertygad om att engagemanget kommer öka, vilket gynnar partiet, oavsett resultat i omröstningen, och lär innebära en bättre valrörelse och en förhoppningsvis starkare representation i EU- parlamentet.

2. Vi får ett hum om medlemmarnas inställning

Jag är osäker på hur en medlemsomröstning om utträdeskravet faller ut. Men det kommer ge en fingervisning om hur inställningen i partiet är. Förmodligen är det betydligt jämnare än vad som tidigare kongressomröstningar visat.

3. Vi får en chans att utforma valkampanjen till EP- valet utifrån medlemmarnas inställning

Väger en omröstning mycket jämnt, bör sådant naturligtvis tas hänsyn till vid utformningen av valplattform och annat till EP- valet. Om det är en knapp övervikt för att behålla utträdeskravet kan det ändå vara läge att inte ha utträdet som en portalparagraf. Om det finns en knapp övervikt för att stryka utträdeskravet, bör ändå de aspekter och farhågor som utträdesförespråkarna lyfter fram finnas med som en väsentlig del i materialet.

4. Vi slipper en surdeg

I och med att flera riksförtroendevalda gjort utspel i frågan (både för- och emot), så lär frågan förbli en surdeg så länge vi inte genom en medlemsomröstning visat vart partiet står. Media kommer pressa både utträdesförespråkare och förespråkarna för att slopa utträdeskravet mycket hårt, om partiet inte ger medlemmarna möjlighet att välja väg. En surdeg som förmodligen kommer följa oss med in i valrörelsen 2010, och leda till trovärdighetsproblem. Ger medlemsomröstningen ett resultat att utträdeskravet ska slopas, kommer utträdesförespråkarna ha god tid på sig att formulera bra svar på kniviga frågor. Likadant kommer företrädarna för att utträdeskravet ska slopas att kunna fila på bra svar att klara sig ur situationen, om resultatet av medlemsomröstningen innebär att utträdeskravet ska bli kvar.

5. Vi undviker kollaps

Surdegar och konflikter försvinner inte bara för att man väljer att skjuta på dem (vilket tydligen många förespråkar). Alltför många gånger har man i vårt parti blundat för konflikter, och hoppats att de skulle gå över, och nästan var gång har det resulterat i mycket stora slitningar och påfrestningar. Surdegar och konflikter som man väljer att skjuta framför sig, växer sig i regel större och större, leder till misstro, splittring, sönderfall och i värsta fall en total kollaps. Ett nej till en snabb omröstning innebär tyvärr bara vinster för våra politiska motståndare.

Så lär av tidigare misstag - rösta för en snabbt genomförd medlemsomröstning, när du åker till kongressen som ombud.

Vänliga hälsningar Tony Johansson, Mellerudsbo och aktiv Miljöpartist sedan 1994, som kommer följa kongressen via internet och TV.

Rapport rapporterar att Medvedev får mellan 60 och 70% i dagens ryska presidentval. Därmed behövs ingen andra valomgång, för denne Putins handplockade kandidat.

Oket på Dimitrij Medvedevs axlar blir tungt att bära, eftersom han efterträder en av Rysslands genom tiderna mest omtyckta presidenter. Och även om valet säkerligen präglats av en del röstfusk, så skulle förmodligen Mevedev ändå sopa banan med sina konkurrenter, just på grund av det faktum att han handplockats av Putin.

För det ryska folket väntar nu mer av den politik som på olika sätt präglat landet de sista sju - åtta åren. Ekonomiskt väntar förmodligen fortsatt tillväxt och en starkare medelklass. Demokratiskt väntar förmodligen fortsatt minskad tolerans för oliktänkande. Ekologiskt väntar förmodligen, åtminstone av de rapporter jag fått, ett starkare stöd för EU:s linje i klimatfrågan. Ryssland är i det avseendet förmodligen beredda att vara mer progressiva än exempelvis USA. Med tanke på mitt tidigare inlägg om svartvitt perspektiv, så kan jag därför bara konstatera att Ryssland inte går vare sig en ljus eller mörk framtid till mötes. Verkligheten ligger, som oftast, någonstans mitt emellan himmel och helvete...

I bland hade jag önskat att jag kunde sätta mig och vara lika naiv som jag var när jag var ny i politiken. På den tiden var allting bra eller dåligt, svart eller vitt. Men ju längre man är engagerad, desto mer grå blir nyansen, och desto oftare hör man sin inre röst tänka "å ena sidan" och "å andra sidan". Risken, när man börjar väga för- och nackdelar mot varandra, är att man tenderar att bli velig.

Just nu känner jag mig velandes kring frågor som hur Västra Götalandsregionen ska utveckla primärvården, hur (mp) ska hantera frågan om alliansens tandvårdsförsäkring och hur jag själv ska ställa mig till mitt partis utspel om en förstatligad socialtjänst. Och då har jag bara talat socialförsäkrings- och hälsofrågor.

I mitt eget parti brukar jag känna mig kritisk till hur företrädare ser frågan om EU- utträde eller inte, eller Medborgarlön eller inte, ur ett svartvitt perspektiv. De nyanser, med vilka jag försöker belysa frågeställningarna, brukar inte finnas utrymme för i debatten. Å andra sidan brukar jag själv anklagas för ett svartvitt perspektiv när det är dags att tala spårburen trafik i Borås, eller mitt obetingade stöd för en kärnkraftsavveckling. Antar att jag är lika god kålsupare som någon annan.

Ibland kan jag inte låta bli att tänka på, att om den naive fick råda, så skulle något i alla fall bli gjort. I bland åt det bättre hållet, i bland åt det sämre. I en värld där den velige råder, springer oftast utvecklingen den beslutande ur händerna. Undrar vad hemligheten är för att få en så grön politik som möjligt?

Jag tillhör dem som till fullo delar Birger Schlaugs analys kring Miljöpartiets utspel om att föra samman a-kassa med sjuk- kassa. Att de röda säger nej till systemet bara för LO är förståeligt, men inte desto mindre förlegat.

Alltför många har i alltför många år hamnat utanför socialförsäkringssystemet. Visserligen har problemet eskalerat i och med Alliansregeringens beslut som ledde till kraftigt höjda A-kasseavgifter, men att låtsas som att det inte fanns innan Alliansregeringen är att skönmåla ett system som i praktiekn inte fungerat de sista 15 åren.

Själv är jag anhängare av visionen om en medborgarlön, men en sådan kan inte införas hux flux, ej heller i bara ett isolerat land. Miljöpartiets utspel i måndags får ses som ett första steg på vägen, ett viktigt steg för att minska risken att någon faller mellan stolarna.

Maria Wetterstrand skriver i dag i Miljöpartiets medlemstidning Grönt att det är dags att slopa kravet på EU- utträde. Personligen har jag förespråkat samma linje de senaste fem åren, men först det sista året känt att opinionen hållt på att vända i partiet. Det gläder mig att Maria vågar ta bladet från munnen och tala om vad hon tycker, och hennes artikel (som går att läsa här) innehåller en bra beskrivning på varför det är rätt att slopa utträdeskravet.

Bra gjort, Maria!